Chez Emelie

Inte blir det mycket tid kvar till bloggande numera... Dagen har tillbringats på bibblan som vanligt. Därefter sprang jag för livet alternativt för Afrika. Beror på vem man frågar. Men loppet hette nog Spring för livet och ordnades av Afrikagrupperna. Det var bara ett varv runt campus, inte ens hela campus. Jag tror det var ca 2,5km. Jag sprang med Nathalie och hennes kompis. Utöver oss sprang två till, resten promenerade. Så jag kan stolt säga att jag kom trea i loppet... =) Well, jag som inte sprungit sen typ förra sommaren var rätt död sen om man säger så.

Ikväll hade jag mina fransmän över på middag. Jag är fadder till den ena, men eftersom han alltid hänger med sin roomie bjöd jag in båda två. Det blev ungsfalu med potatismos och oskaka till efterrätt. Riktigt svenskt. Jag lärde dem till och med att dricka mjölk till maten haha. Jag känner att jag står i skuld till mitt söte fadderbarn eftersom han hjälpte mig så mycket med den franska översättningen jag gjorde åt min faster. Det var ju en del tekniska ord som knappt han kunde. Säger ju en hel del om svårighetsgraden på den översättningen. Men, det gick tydligen bra för pengarna trillade in på kontot efter ett tag så kunden var tydligen nöjd.

Tyvärr kunde jag inte hålla mig från att äta ännu mer av ostkakan när de gått hem. Det var ju så gott och jag behövde det när jag satt och skrev lite nu... jag mår dock lite illa nu. Typiskt mig. Äta tills jag mår illa.

Nu måste jag borsta tänderna sen tänkte jag se lite Gossip Girl.

Det blev en mycket lyckad kväll i fredags. Spelade spin hos Angelica. Dansade en massa på Stallarna. Jag bjöd laget runt på päronshots bara för jag hade så trevligt. Kvällen avslutades med korv med mos och räksallad på Statoil, vilket ju hör en bra utekväll till. Men kvällen var inte slut ännu. Det blev till och med efterfest och det var längesen jag orkade med något sådant.

Dagen därpå degade jag med Helena i stort sett hela dagen. Vi pallrade oss till och med bort till Max på andra sidan stan. Inget klår Max när det gäller hamburgare.

Igår satte vi igång med plugget igen. Vi har ju kommit överens om att bara vara ledig en dag på helgen för att vara så effektiva som möjligt. Fick ner lite på pränt i alla fall, men jag var sjukt seg fortfarande.

Idag är jag hur trött som helst. Jag fattar inte varför jag aldrig kan somna på kvällarna. Det här är ju värdelöst.

Ikväll pausar vi från uppsatsskrivandet. Det ska blandas goda drinkar, dansas och skrattas en hel del. Lite Mecuburi-reunion också. Jag tippar på att Anna & Angelica kommer vilja lyssna på Chris Brown. Jag tänker lyssna på den här.



Até logo!

Lite bloggtorka här. Jag sitter mest och tittar på alla mina bilder med alla fina minnen när jag får tid över framför datorn. Eller hetsletar efter praktik/jobb/volontärgrejer - utan resultat. Eller hetsöversätter CV till engelska. Då är det bra att man har australiensiska vänner (Jess) med engelska som modersmål att vända sig till med förfrågningar. Den rackarn har fått jobb på immigration i Sydney, precis som hon ville. Superkul!

Ja och så skriver vi på vår uppsats förstås. Kommit igång lite nu i alla fall. Filat lite på syfte och frågeställningar. Jobbar med teoriavsnittet (SRL samt Friedmanns territorialitet). Sakta men säkert. Bara att bita ihop och köra. Anders vill helst ha 10 sidor imorgon...

Vi pausar i skrivandet ibland också och tittar på bilder. Väljer nya skrivbordsbilder och msn-bilder efter humör. Saknar. Längtar.

Pausade dessutom med en föreläsning/sopplunch i och med att det är mångfaldsvecka nu. Cajsa är ansvarig och ordnar, plus att jag ju sitter med i referensgruppen för studenthälsa och handikappfrågor, så då måste jag ju faktiskt närvara lite. Sandra Dahlén var i alla fall där och föreläste utifrån sin bok Hetero, där hon bryter trenden lite och utgår från den heterosexuella normen. Intressant.

Åh, så har jag äntligen fått träna ett riktigt svettigt pass. Inledde veckan med Core igår. Det var ganska lagom sådär en måndag. Idag blev det Air (gamla intensiv) och det var verkligen en genomkörare. Fy tusan vad svettig jag var. Men såå skönt. 8 veckor utan träning är ju ingen höjdare. Först var jag sjuk i två veckor, sen iväg under 6 veckor utan att motionera det minsta. Får ju typ börja om från början...

Nä, nu ska jag nog försöka få lite sömn. Avslutar med några fina bilder.


Jag, tillsammans med Whitney och hennes kompisar på trappen utanför Monjanes.


Vi lär våra vänner hur man dansar Små grodorna på avskedsfesten.


Världens sötaste grannpojkar med varsitt sockerrör.


Vägen ut ur Mecuburi Sede mot Momane.


(Tack Angelica för bilderna!)

Gårdagen var en sån himla bra dag. Handledning som gick bra. Strålande sol. BBQ på Tufvanängen. Öldrickande. Dans och mingel på Stallarna. Allt detta i sällskap av sötaste vännerna. Lovely.

Hoppas att den här dagen blir lika bra. Ska neråt stan med Helena och Josse om ett tag. Förhoppningsvis blir det lite shopping, lite sushi och lite solande.

Lucky Dube - Remember Me

Så här såg man ut varje kväll när man bäddade ner sig för att sova.

Så var kaoset tillbaka. Ont i magen. För lite sömn. I köket ligger sönderrivna foton över hela golvet. Knas.

Snacka om att vara helt fylld till brädden med blandade känslor.

Picknickade med Suz, Malin och Cajsa på lunchen idag, igår kväll grillade jag med Helena och Josse. Solen skiner. Man behöver inte ens ha jacka på sig. Boxades med Nathalie (iof ångest att man inte tränat på alla dessa veckor) och det kändes ändå skönt att röra sig och när vi kom ut från Vugi luktade det sommar ute. Underbart. Det skapar fjärilar.

Sen är det ju situationen här hemma som bidrar till ångestfyllda känslor. Men framför allt framtiden. Jag får panik när jag tänker på att jag säkert blir tvungen att vara i Sverige i höst. Inte för att jag vet vad jag ska göra och om jag ens kommer att hitta ett jobb i här, men ändå. Jag sitter och tittar på jobbannonser och får ännu mer ångest. Jag vill bara bort igen. Vill inte vara här. Fast samtidigt är det himla skönt att vara hemma ju. Duscha varmt och länge om man vill (fast jag slösar inte varmvatten jag looovar) och hela kylen full med mat som man kan laga när som helst. Mobilen funkar och dator med internet inom räckhåll. Fast nä, det spelar ingen roll. Damn, hur ska jag kunna koncentrera mig på att skriva uppsats nu i en månad när jag inte ens vill vara här. Ångest.

Sen pratade jag med Claudia och vi bytte bilder på msn. Då kom fjärilarna tillbaka.

(Och nu skulle jag illustrera det hela med bilder men blogg.se flippar. Suck.)

Kom hem från Moçambique igår kväll. Men jag hade ingen som helst lust att åka därifrån. Vill tillbaka till det här...

Klockan går för fort!!! Den är redan halv sju. Och jag har inte alls hunnit med allt jag tänkt hinna med. Jag var i fas fram till kl 3 när jag gick till frisören. Det var efter det klockan började ticka på i 130km/h. Skulle förbi Suz & Malin för att säga hejdå. De bjöd på fika och vi satt och snackade så jag fastnade där i nästan två timmar.

Nu är det jättemycket att göra. Puh, dags att sätta igång. Fatta, imorn är det dags!

Snön ligger vit utanför fönstret. Solen skiner. Det är vinterväder. Svårt att tänka sig att man om några dagar ska befinna sig i värmen. Ofattbart faktiskt. Jag fixar och grejar med packningen, men kommer hela tiden på nya saker som måste inhandlas eller fixas. Undrar om allt får plats i ryggsäcken...

Jag lägger upp en karta över Moçambique nedan. Vi kommer alltså att flyga till Johannesburg i Sydafrika, för att sedan ta bussen till Maputo, huvudstaden i Moçambique. Den 28 mars flyger vi sedan upp till Nampula (som ni kan se på kartan) för att möta upp handledarna och påbörja fältstudien. Några dagar därefter beger vi oss ut i fält. Jag ska ju till Mecubúri, som man verkar kunna se på kartan också. Det börjar närma sig nu...

Åh, jag såg nyss tv-filmen jag spelade in i lördags kväll. This Life + 10, eller Livet kan börja som serien hette i Sverige. De var där allihopa, Miles, Anna, Warren, Milly och Egg (det var där jag blev kär i Andrew Lincoln men sen när Love Actually kom smälte mitt hjärta bara ännu mer...) Den serien var ganska galen, men åh så bra den var. Då ville man bara flytta till London hahaha. Snacka om flashbacks över huvud taget. Originalserien tog ju slut 1997 i UK, vilket innebär att det nog var 1998 som de sändes här. Och det stämmer ju precis in med andra minnen från sommaren 1998. 10 hela år sen! Kan verkligen inte fatta det. Sara, Susanna och jag satt bänkade framför tv:n och såg vartenda avsnitt typ. Galet är vad det är. Time flies.

Men hallå, det kan väl inte snöa nu??? Drog upp persiennerna och det är alldeles vitt ute. Det stämmer inte riktigt, för igår var det vårväder. Skumt.

Nog var det rätt låt som vann. Som vi kom fram till igår, när det gäller schlager finns det en särskild kategori - schlagerbra. Oavsett vad man tycker om musiken annars liksom. Så där klassade vi in Charlotte och i det här fallet till och med schlagerbäst. Hahaha. Nä, men som vanligt är det ju mest crap, så finns ju inte så mycket att välja på. Nu har vi en klassisk svensk schlagerlåt i alla fall, men ingen vet hur det går för det. Varenda år säger vi "i år vinner vi", men så blir det aldrig. Förra året blev det en serbisk nationalist som trots hon själv är gay påstod att homosexuella inte finns. Typ. Låten var ju rätt ok, men hon när hon vann gjorde hon det serbiska nationalisttecknet som Milosevic & co höll på med, vilket gjorde min bosniska vän väldigt upprörd. Så mindre lyckat kanske. Well well, nog om schlager, så intressant är det inte.

Ska snart träffa gruppen borta i skolan och fixa det sista av arbetet inför redovisningarna imorgon. Vi gjorde klart det mesta i fredags för att kunna ha ledigt i helgen, så det var skönt. Tiina har ju varit här, så har hängt en del med tjejerna och tagit det lugnt. Fixat massor inför resan. Så mycket som ska handlas och hela tiden kommer jag på något nytt. Idag är det söndag. Och det betyder att det iiiiiiiiinte är långt till fredag. Wohoo.

Den kom för ett par år sen. Men texten säger rätt mycket. Och danskan knäcker såklart.




Anna David - Fuck dig

Jag fortsätter det här med låtar kopplade till minnen. Mamma och pappa har säkert minst ett tiotal skivor med Björn Afzelius i sin samling därhemma. Många gånger fick jag följa med på någon sommarkonsert med honom. Jag hade en sån där diktbok där folk skrev ner fina dikter eller liknande. I den skrev mamma ner texten till Sång till friheten, så jag har alltid burit den med mig. Själv har jag också lyssnat en hel del på Afzelius. Min personliga favorit är Ikaros. Texten fångade mig någonstans där när jag var tonåring och jag tycker fortfarande lika mycket om den. Men det blir lite för mycket att ha med båda två så jag bestämde mig för att lägga upp Sång till friheten, eftersom den musikvideon hade bättre kvalitet.