Chez Emelie

Jag undrar när jag ska hitta tillbaka. Jag tror inte jag har kunnat lyssna på Winnerbäck sedan i februari när allt tog fart. Det har varit tillräckligt med känslor hela tiden utan att jag har behövt framkalla några med hjälp av musiken. Jag har försökt och försökt. Även fast jag kom att må mycket bättre efter ett tag var det som att just den musiken verkligen borrar sig in och för upp saker till ytan som jag helst inte vill tänka på. Som jag har bearbetat och nu försöker lämna bakom mig. Och nu är det nya saker, inte samma gamla ältande som innan. Jag försökte på en av alla busseror mellan städerna i USA. Tänkte att nu fick det väl ändå var nog. Men istället satt jag där med tårar rinnande nerför kinderna på en buss full med okända människor. Vill inte vara utan Winnerbäck, hans musik har varit en sådan stor del av mitt musiklyssnande så länge nu. Kanske att jag bara ska sätta mig en dag och lyssna igenom en massa låtar och bara gråta. Så kanske jag har gråtit klart sen. Jag vet inte.