Chez Emelie

Kontrollen över mitt liv är återigen i mina egna händer. Jag har alla nycklar i min ägo. Bara jag. Jag behöver inte vakna med bultande hjärta mitt i natten och tro att det står någon i mörkret och tittar. Inte se upp mot fönstret och lyssna för att veta vad som väntar innanför dörren. Det är rent. Jag har skrubbat så mycket att mina händer darrade i flera timmar.
Det är slut på berg- och dalbanan. Varannan-dag-humöret. Inga hårda ord som krossar, sticker hål och gör ont ont ont. Aldrig mer.

Men det finns en annan sida. Det är tomt. Kalt. Berg- och dalbana innebär också att det har funnits toppar. Ingen har heller sagt så vackra ord. Älskat så mycket. Jag ville inte ge upp. Tro inte att jag inte har försökt. Så många gånger. Men jag orkar inte leva mitt liv i en ständig kamp. Det tär på det som är jag. Och det är jag måste ha kontrollen över mitt eget liv.